Vem är jag? Egentligen? Är jag summan av mina gärningar – goda som dåliga? Eller är mitt sanna jag mina goda avsikter, även om de inte alltid blev fullbordade i handling? (Man kan ju alltid hoppas…) Men vägen till helvetet sägs vara kantad av goda föresatser. Det är så lätt att ha de bästa föresatser, men säkert har du liksom jag upptäckt att det är en helt annat sak att få dem förverkligade. Misslyckandena leder lätt till fördömelse. Jag klarar inte av någonting. Jag är inte värd någon respekt – och jag är definitivt inte värdig Guds kärlek. Så vem är jag då? Hopplöst förlorad? Nej! 1 Kor 15:10 säger att ”genom Guds nåd är jag vad jag är”. På grund av Guds nåd, och hans nåd enbart, är jag innesluten i Kristus och är därför:
- Guds barn, född av Gud, (Joh 1:13, 1 Joh 3:2)
- En helt ny skapelse i Kristus (2 Kor 5:17)
- Fri från fördömelse (Rom 8:1)
- Fullkomlig i honom (Kol 2:10)
- Guds rättfärdighet i Kristus Jesus (2 Kor 5:21)
- En övervinnare (1 Joh 4:4) och mer än en segrare (Rom 8:37)
- Guds arvtagare och Kristi medarvinge (Rom 8:17)
- Del av ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap och ett heligt folk (1 Pet 2:9)
- Fullkomlig och perfekt i honom (Kol 2:10 enligt grundtextens pleroo)
- Välsignad med all den himmelska världens andliga välsignelser (Ef 1:3)
Dessa utsagor handlar inte om vad jag ska kämpa mig till för att bli, utan det är sanningen om oss här och nu. Men hur kan det stämma? Jag ser ju nästan inget av detta förverkligat i mitt liv. I samma stund som jag blev född på nytt av Guds ande, när jag överlät mitt liv åt Jesus Kristus och bekände honom som min Herre och frälsare, förflyttades jag från mörkrets rike in i ljusets rike (Kol 1:13). Jag är inte längre identifierad med synder och misslyckanden. Jag är rättfärdig, sedan må andra döma mig om de vill. Det spelar ingen roll vad de kan se av ofullkomligheter i mig, för Gud (och jag) ser bara Kristus och hans rättfärdighet.
Allt det Jesus Kristus var och är – alla hans goda gärningar, hela hans väsen och natur – tillräknas nu mig. Och allt är gratis.
Men det var förstås inte gratis för Jesus.
2 Kor 5:21: Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.
Fullkomlighet i gärning och handlande är en fråga om träning, både i att identifiera sig med Kristus och att hitta bra lösningar på livets problem. Men vi får misslyckas. Det är ingen katastrof, som en del tror. Bara vi växer.
1 Joh 3:2: Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat.
Kol 2:10: …i honom är ni uppfyllda (grundtextens ord betyder också fullkomlig, perfekt),
Rom 8:1: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.
Just nu sitter jag på Faderns högra sida med Kristus i den himmelska världen (Ef 2:6), och kan i ett annat perspektiv se på mina svåra omständigheter.
Just nu är jag en segrare och övervinnare, även om fienden säger att jag är en looser och att det aldrig någonsin blir något bra av mig och mitt liv. ”Det är kört! Du är hopplös! Du har gjort bort dig nu igen och har förslösat alla dina chanser genom din sista tabbe.” Djävulen är en lögnare och en mördare från begynnelsen, (Joh 8:44). Tala ut sanningen i Guds ord för honom! Gud redan sett hela ditt lopp och sett dig gå segrande i mål. Du är en segrare! Låt aldrig fienden lura dig att tro något annat!
Men jag vet ju att jag fallit och misslyckats! Ja, det är säkert sant, men blir det bättre av att du tillåter fördömelse och anklagelser mot dig själv eller andra? När vi anklagar, trycker vi ner någon i smutsen, och därmed befäster vi både våra egna och andras misslyckanden.
1 Joh 1:9 Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Observera att vi inte menar att vi är syndfria i vår egen natur.
1 Joh 1:8: Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.
1 Joh 1:10: Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.
Nej, det är i Kristus som vi är förklarade rättfärdiga och rena från synd. Vi är kallade att vandra i tro och inte i åskådning (2 Kor 5:7) – alltså ska vi inte vandra utifrån det som våra fem sinnen registrerar. Att vandra i tro innebär att vi ständigt håller Guds ord för en högre sanning än den ”sanning” som världen bekänner sig till.
Det är Guds sanning som befriar. Inte människors så kallade sanning.
Joh 8:31: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”
Madeleine Wallgren
