Försakelseteologi under luppen, del 1

”Jag älskar Jesus så oerhört mycket. Jag måste på något sätt få visa hur mycket!” 

ill Herren kanske att jag ska försaka det som betyder mest för mig? ”Om jag offrar min längtan efter äktenskap, min gitarr, min häst, min hobby, så kommer Gud att ta emot mitt offer.”

Men vad är nu detta? Är det inte egenrättfärdighet i ny skepnad? Är det inte ett försök att behaga Gud i egen kraft? Är det inte att erbjuda Gud ett annat offer än det som redan är givet – nämligen Kristi offerdöd?

Visst är det så! Vi blir lurade att ersätta Jesu försoningsdöd med presta­tioner.

”Men Jesus sade ju att vi skulle försaka allt, och att den som inte lämnade allt var inte honom värdig?”

Låt oss studera dessa bibelställen lite närmare.

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.

Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.

                                                                                             Matt 16:24, 25

Parallellställen hittar vi i Mark 8:34f, Luk 9:23-27; Luk 14:27.

När är det aktuellt för Jesu efterföljare att förneka sig själva, alltså avstå från sina egna intressen?

När Herren kallar!

Låt mig ta en bild från en hundpromenad i skogen. Opal, min lekfulla hund, tillåts ofta att springa lös och göra vad hon vill. Kommandot är ”hopp och lek!” Hon brukar då avvika från min sida och syssla med det som intresserar henne. Hon är i min perfekta vilja. Men så ser jag en okänd hund komma mot oss, och eftersom jag inte vill att hon ska försöka leka med den, kallar jag in henne. Om hon lyder (vilket hon oftast gör) fortsätter hon att vara i min perfekta vilja, men eftersom den mötande hunden är en frestelse för henne är hon tvungen att förneka sig själv. Hon avstår för min skull från att göra det hon helst vill.

Om hon nu istället hade bestämt sig för att inte lyda, utan sprungit iväg för att bekanta sig med den främmande hunden hade hon inte förnekat sig själv, utan följt sin egen lusta eller sitt ”kötts begär”. För sig själv kunde hon försvarat det med att matte ju sade ”hopp och lek”, och så tagit fasta på det och låtsats att hon inte hade hört inkallningen (om nu hundar kunde resonera så, vilket jag betvivlar).

Ser du nu att det som för en stund sedan var rätt och riktigt, nu blivit olydnad, alltså synd. På samma sätt låter Gud oss njuta av vårt liv. Kanske vi har en hobby eller någon annan sysselsättning som ger oss glädje, men som inte direkt främjar utbredandet av hans rike. Men i samma stund som han kallar oss till en uppgift och vi väljer att fortsätta med vårt eget, har vi lämnat honom. Vi är fortfarande älskade, men vi är inte längre mitt på krukmakarskivan (Jer 18).

Lärjungarna jobbade med sitt fiske när Jesus kallade dem att följa honom. Hade de gjort fel yrkesval? Nej, visst inte. Men i samma stund som kallelsen att lämna allt och följa Jesus kom, ställdes de inför valet att stanna kvar eller lämna allt.

Elisa var fullt upptagen med jordbruk. Han var utvald av Gud till Elias efterträdare. Innebar det att han bara skulle rulla tummarna i väntan på att Elia skulle komma och hämta honom? Nej, han var flitig i den uppgift som hade förelagts honom. Men när Elia kallade honom att följa med så hade han lämnat Guds perfekta vilja om han hade stannat kvar. Det som ägde Guds välbehag ena dagen hade kunnat bli till synd nästa dag.

Motivet?

En annan mycket viktig fråga vi måste ställa oss när vi vill förneka oss själva är vårt motiv. Varför vill jag så gärna försaka det som är mig kärt? Är det för att bli mer ”andlig”, mer välbehaglig för Gud, mera ”smord”? Eller är det kanske för att imponera på omgivningen så att de ska se på mig hur mycket jag försakat för Guds rikes skull? Sistnämnda alternativ ger lätt omgivningen dåligt samvete och en känsla av att de är sämre kristna än den store ”försakaren”.

Oavsett vilket av dessa motiv du hyser så har de en gemensam näm­nare: Det är köttets försök att ersätta Jesu försoningsverk på Golgata.

Det enda giltiga motivet till att försaka något är kärlek, vilket sam­tidigt är att lyda Herren, vars väsen är kärlek. 

Vi bör leva med ett lyssnade hjärta så att vi alltid uppfattar Guds viskning i vår ande, är följsamma, och så bär den frukt som den helige Ande skapar i oss. Om Herren kallar till ett avlägset land följer ju auto­matiskt uppgiften att skiljas från det man har kärt här hemma. Men att offra häst eller hund eller katt bara för ”försakelsens princip” är menings­löst.

Under Jesusväckelsen, där jag kom till tro, var kärleken till Jesus stor, men läromässigt fanns det mycket flum. I de kretsar jag befann mig, var det inne att försaka. Man påverkade varandra genom sina berättelser, och till slut verkade det tidvis som att den som försakat mest var den andligaste av alla. Rena tävlingen alltså.

En i gruppen hade en dyrbar gitarr. Jag älskade att lyssna på honom när han helt spontant satte melodier till bibelverser och psaltarpsalmer. Det var så inspirerat av den helige Ande, och en ljuvlig gudsnärvaro följde med. Men han brottades med frågan om han skulle försaka sin gitarr. Vi skulle ju ge bort det dyrbaraste vi hade – och i hans fall var det gitarren. Generellt är det faktiskt så att man ska så ut det bästa man har för att sedan få skörda något ännu dyrbarare. Men då ska man förstås ge i kärlek, annars är det inget värt (1 Kor 13:3). Denna förkunnelse fanns dock inte alls på kartan vid denna tid. I det här fallet tyckte jag mig förnimma en lagisk ande bakom hans grubbel. Han gav bort sin gitarr, och frukten blev att vi inte längre blev betjänade av lovsången och gudsnärvaron.

I kyrkohistorien kan vi också se hur betoningen på att ge sitt liv för Jesus utvecklade sig åt fel håll. Den första generationens kristna fick ofta lida martyrdöden, något som glorifierades av senare generationers troende – i vissa fall så till den grad att man medvetet sökte upp situ­a­tioner där man kunde hoppas på att bli avrättad. Ingen skulle ju få större lön än martyren. Vi kan jämföra det med dagens muslimska självmordsbombare. Utan löfte om högsta ära i evigheten hade nog inte så många varit villiga att ge sina liv på det sättet – och offrat så många andras på köpet.

På sätt och vis är det lättare att dö fysiskt för Herren i unga år, än att dagligen och stundligen behöva dö bort från köttets lusta.

Utdrag från min bok Återerövra din första kärlek