I en tid då man utan större betänkligheter stämplar förkunnare som villolärare så snart de har en trosuppfattning som avviker från ens egen, är det viktigt att inse att vi aldrig häri tiden kommer att ha exakt samma ljus över Bibelns sanningar. Att för snabbt varna för villfarelse kan orsaka mer splittring i Kristi kropp än vad nöden kräver. Och att medvetet orsaka splittring är ju dessutom en synd i sig.
Om Gud lagt samma vikt vid rätt uppfattning i alla mindre frågor, så kallade adiafora, (kyrkobruk som ”man kan ha eller mista” enligt Luther), hade han gett oss en nytestamentlig lagbok, där vi enkelt kunnat avgöra vad som är rätt eller fel. Till adiafora kan frågor hänföras som till exempel: Är det rätt för en kristen att äta blodmat? Ska kvinnan ha sitt huvud betäckt när hon ber? Är det synd att gå på bio eller teater? Att dansa? Att dricka vin?
Den Helige Ande ger ljus över olika saker i våra liv och ger inte alla Guds barn samma ljus vid samma tidpunkt. En broder som blivit löst från alkoholberoende och upplevt djävulens härjningar i sitt liv, kommer sannolikt med emfas plädera för ett alkoholfritt leverne. Ämnet blir kanske så viktigt för honom att själva evangeliet får en undanskymd plats i hans förkunnelse.
Det är först när kärnan i evangeliet förvanskas som vi måste höja ett varnande finger och varna för villfarelse och avfall. Vad är då kärnan? Ett enkelt svar finns i den apostoliska trosbekännelsen[1]. Trosbekännelserna anger huvudpunkterna i vår tro och avgränsar samtidigt mot andra trosuppfattningar som då ur kristen synvinkel betraktas som villfarelse.
Kärnan i evangelium och det som skiljer kristendomen från alla andra religioner är korset och försoningen. Andra religioner går ut på att människan i sig själv har något gott i sig och förmår att på olika sätt arbeta fram och förtjäna sin frälsning.
Den som sett sig själv i Guds ljus vet att det i vår fallna natur inte finns något gott. “jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott” säger Paulus i 1 Kor 7.
Allt är genomruttet. Av naturen var vi alla ”vredens barn, vi liksom de andra”, Ef 2:3
Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.
De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.
Rom 8:7, 8
Jag behöver inse mitt totala syndafördärv för att rätt uppskatta frälsningen i Kristus. Gåvan är ren nåd. Den tas emot i tro. Men inte tro plus gärningar! I Galaterbrevet går Paulus skarpt till rätta mot den uppfattningen. Inte tro plus traditionen – oavsett hur “helig” traditionen sägs vara.
Vi måste skilja på frälsningen som från början till slut är Guds verk av nåd genom tro och helgelsen som är ett samarbete mellan mig och den Helige Ande och som syftar till att bli mer lik Jesus dag för dag. Men i själva frälsningsgåvan ligger min juridiska rättfärdiggörelse. Av nåd och utan egna ansträngningar är jag i Guds ögon förklarad för rättfärdig och friad från synden (Rom 6:7; 6:18; 6:22; 8:2). Men detta är i Kristus och aldrig i mig själv. Sammanblandning av dessa sanningar har lett till mycket lagisk förkunnelse och onödig fördömelse.
Till grundstenarna i vår tro ingår tron på jungfrufödelsen. Den som förnekar jungfrufödelsen förnekar att Jesus är Guds son och sann Gud och människa. Om Jesus avlades på samma sätt som andra människor vore han inte syndfri och hans korsdöd skulle inte hjälpa någon till evigt liv.
Att förneka Jesu uppståndelse lämnar oss också utan hopp inför evigheten. Om Jesus inte uppstått till en förhärligad kropp så är vår tro helt meningslös! Vi är då kvar i våra synder och evig förtappelse.
Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Paulus uttrycker det så här:
Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös.
Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår.
Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått.
Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.
Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade.
Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.
1 Kor 15:14-20
Det viktigaste i evangeliet sammanfattar Paulus i samma kapitel och vi gör väl i att skilja huvudpunkterna i tron från adiafora där vi kan ha lite olika uppfattningar.
Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro.
Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.
Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade.
Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna.
Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster.
1 Kor 15:1-8
[1] Det finns även den athanasianska trosbekännelsen och den nicaenska
