Ordet som oftast översätts med att ”gå förlorad” respektive ”vara förlorad” är grekiska verbet ἀπόλλυμι, apollumi och motsvarande substantiv, apoleia. Verbet förekommer 92 gånger i NT och substantivet 21 gånger.
Vine’s[1] skriver: ”apoleia, (besläktad med apollumi) innebär ”förlust av välbefinnande, inte av existens” (min betoning).
Många kommentarer menar – mer eller mindre indirekt – att ordet står för evig förtappelse när det handlar om människor, men att det har en annan betydelse när ordet används om jordiska ting. Det framgår inte någonstans i Skriften att apollumi eller apoleia skulle betyda evig förtappelse eller evigt helvete.
I Luk 5:37 och Mark 2:22 står det att vinsäckar förstörs (apollumi) om man häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Betydelsen är att säckarna har blivit obrukbara.
Förlorad för ägaren – inte evigt förtappad!
I Luk 15:4 läser vi om mannen som hade hundra får och förlorade (apollumi) ett, lämnar de nittionio fåren och söker det förlorade tills han finner det. Fåret var förlorat för ägaren, men inte förlorat i bemärkelsen evigt förtappad. Vad fåret självt angick var han samma får som tidigare. Han hade bara råkat gå vilse.
Ur fårägarens synvinkel var visserligen fåret förlorat, men efter att ha sökt fann han det. Poängen Jesus ville föra fram var att ingen är så vilse att han inte går att finna och återföra till hjorden.
Samma sak gäller det borttappade silvermyntet (Luk 15:8, 9). Det var förlorat för ägarinnan (apollumi), men det hade ju inte förintats eller förpassats in i evigheten. Det existerade i samma form som innan det saknades.
Den förlorade sonen var inte heller förlorad i den bemärkelse som en del menar. Han existerade fullt igenkännlig för dem som kände honom. Han var bara saknad av sin far. Ur faderns aspekt var han ”förlorad”, men det var varken för evigt eller i bemärkelsen att sonen utplånats.
Jesus använder ordet apolloumi om sig själv!
I Luk 13:33 använder Jesus ordet om sig själv och sin förestående död. Detta borde väl visa att apollumi inte kan betyda evigt fördärv eller helvete. I sådana fall har vi inget hopp för evigheten eftersom vår Frälsare gått förlorad.
Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet kan inte dödas (apollumi) någon annanstans än i Jerusalem.
Rom 2:12 – en parallellism?
Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade (apollumi, förloras, gå bort från Herren) utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas (krino, dömas, få sanningen uppenbarad) av lagen.
Man kanske kan tolka detta som en parallellism som vi ofta stöter på i Bibeln, alltså ett budskap som i en mening upprepas i nästa mening – en poäng som återkommer strax efter, men med andra ord. Psaltaren är till exempel full av parallellismer. Det innebär i så fall att båda kategorierna kommer under en liknande dom utifrån helt olika förutsättningar. Men ingen av dem sägs bli drabbad av evigt straff.
[1] Vine’s Complete Expository Dictionary Of Old and New testament Words. W E Vine, Merrill F Unger, William White, Jr.
