Den traditionella helvetesuppfattningen innebär att man tror på den så kallade ”dubbla utgången”, dvs att de som inte under jordelivet tagit emot Jesus som sin Herre och Frälsare går evigt förlorade och döms till ett evigt helvete.
”Så har kristenheten alltid tolkat Bibeln”, menar man. Men det är inte sant! Denna syn fick sitt stora genomslag först under 400-talet.
Fem av sex teologiska skolor förespråkade inte den traditionella helvetesläran
Under kristenhetens första århundraden fanns sex kristna teologiska skolor. Det tidigaste lärosätet fanns i Alexandria, där Klemens, Origenes med flera undervisade om att eldsjön var den plats där syndarna renades – inte vistades i plågor i all oändlighet. Termen kolasis som översätts med straff, plåga, användes aldrig om hämnd eller vedergällning, utan syftade till fostran och upprättelse. Även skolan i Caesarea hade denna lära. I Antiokia uppskattade man inte Origenes allegoriska tolkningsmetoder[1], men instämde ändå fullt ut i hans syn på eldsjön. Samma sak med skolan som grundades i Edessa på 400-talet. Det var endast en av de sex lärosätena som förespråkade eviga straff, och det var ”latinskolan” i Kartago. Så vi ser att det bara var den skola vars främsta språk var latin, som landade i att straffen var utan slut.
Lista på grekisktalande kyrkofäder
De grekisktalande kyrkofäderna brukar kallas de patriciska kyrkofäderna. De grundade alla sin tro på apokatastasis (återupprättelse) utifrån Bibeln. Nedan är en lista på några sådana (det finns fler) som vittnar om den mest ursprungliga uppfattningen om mänsklighetens tillstånd i evigheten[1]:
- Bardasian
- Klemens
- Origenes
- Didymus den blinde
- Den helige Antonius
- Pamfilus Martyren
- Metodius
- Den heliga Makrina
- Gregorius av Nyssa
- Evagrius ponticus
- Diodore av Tarsus
- Theodoros av Mopsuestia
- Johannes av Jerusalem
- Rufinus
- Hieronymus
- Augustinus (men bara under en period)
- Johannes Cassianus
- Isak av Nineve
- Johannes av Dalyatha
- Dionysius Areopagita
- Troligen Maximus bekännaren
- Johannes Eriugena
Augustinus var den mest inflytelserika av de latinska kyrkofäderna. Kanske främsta orsaken till att Augustinus lärde ett evigt helvete och en evig himmel var att han under åtta år var aktiv manikeist. Så vad hämtade Augustinus från manikeismen? Främst det dualistiska tänkandet, något som var främmande för den hebreiska kulturen, men som var framträdande i bl a gnosticismen.
Augustinus hade inte, som de patriciska kyrkofäderna grekiska som modersmål, utan latin, vilket också var en orsak till att han landade i en avvikande uppfattning. I vår bok ”Tidens fullbordan” och ”Ljus på helvetesläran” kan du läsa mer om hur han lyckades missförstå grundtexten genom att läsa Vulgata, den latinska översättningen.
Jag förnekar inte att Augustinus också förmedlade mycket som var uppbyggligt, men samtidigt undervisade han att Gud förutbestämt en del till frälsning och andra till att plågas i evighet – den så kallade dubbla predestinationsläran.[1]
Vill du veta mer? Läs våra böcker ”Tidens fullbordan”, ”Ljus på helvetesläran” och även boken av Erik Jakob Ekman: Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen – eller är de inte eviga?
[1] Läran om dubbel predestinering innebär att Gud inte bara har bestämt att vissa människor ska bli frälsta, utan även att vissa ska gå evigt förlorade. Det var kyrkofadern Augustinus som stod för utformningen av denna lära, men den ogillades av medeltidskyrkan. Även den lutherska kyrkan avvisade tanken att Gud på förhand skulle ha bestämt vilka som skulle bli fördömda, och lärde att det bara finns en enda predestination, nämligen den till salighet, och att Gud inte förutbestämt någon enda till evig fördömelse. Den kalvinistiska kristendomen – den ”reformerta” kyrkan – höll däremot fast vid den dubbla predestinationsläran.
Det är viktigt att påpeka att predestinationsläran i själva verket inte har något stöd i Bibeln. De bibelord som handlar om Guds förutbestämmelse avser vilka Gud finner mogna för en kallelse och utkorelse i det förhandenvarande livet.
[1] Ramelli, Ilaria
[1] Allegori är en metafor eller ett symboliskt sätt att uttrycka något. En allegorisk bibeltolkning grundar sig på uppfattningen om att det bakom Bibelns texter döljer sig en symboliskt uttryckt andlig innebörd. Tolkningsmetoden kritiseras ofta av teologer, trots att Nya Testamentets författare ofta tolkar skriftställen i GT allegoriskt.
