Att tala i enlighet med Guds ord kan rädda ditt liv enligt flera av Bibelns utsagor, men det kan också förkorta ditt liv. Undervisningen om den rätta bekännelsen och tungans bruk har i vissa kretsar betonats så starkt att människor kommit in under lagiskhet och fördömelse. Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Därför är det inte svårt att märka alla ”felaktigheter” som väller ut ur en kristen broders eller systers mun. En del självutnämnda profeter har sett som sin särskilda kallelse att pröva och bedöma människor utifrån detta enkla kriterium. Under kärlekens täckmantel vill de påtala bristerna och bevisa att anledningen till att den som talar mår så dåligt helt enkelt beror på talet.
Så rätt – och ändå så tokigt! Det omfattande missbruket av den goda bekännelsen har lett till att många kastat ut barnet med badvattnet. Man vill inte höra talas om tungans bruk och den goda bekännelsen över huvud taget. Man är alltför bränd. Men därmed förlorar man tyvärr också en mycket viktig del av Bibelns undervisning. Som med så många andra populära kristna läror går kristenheten från det ena diket ner i nästa istället för att integrera budskapet med övriga budskap – allt i syfte att få en balans i vår vandring med Herren. Under olika tider aktualiserar den Helige Ande olika läror i Skriften. Det blir då lätt slagsida i den aktuella förkunnelsen eftersom en del specialiserar sig på just den läran och negligerar att förkunna allt Guds rådslut. Men låt oss ta vara på det positiva av de olika sidor i evangelium som Anden tar upp och inte stirra oss blinda på missbruket. Genom att fokusera på de negativa effekterna stjäl fienden det goda Gud ville ge oss.
Missuppfattningar
En del verkar tro att den rätta bekännelsen handlar om att tala ut Guds löften så många gånger som möjligt. Ju oftare man till exempel säger ”Jag är helad i Jesu sår”, desto snabbare ska helandet manifestera sig. Betoningen på att upprepa ett eller flera bibelord i tid och otid kan bli till lagiskhet och än värre – magi och ockultism. Inte att förundra sig över att kritikerna dömer ut hela tanken med den goda bekännelsen. Det är inte upprepningarna i sig som leder till helande, utan tron på den Gud som gett löftena.
Det är inte heller så att du kan ta vilket ord (logos) i Skriften som helst och genom att upprepa det tillräckligt många gånger få Gud att göra som du önskar. Ordet (logos) måste i samarbete med den Helige Ande bli till ett levande tilltal – ett rema – som gäller just dig. Då skapar bibelordet tro i ditt hjärta.
Du kan till exempel inte få en pastorskallelse om det inte är vad Gud kallat och smort dig, till hur stora ansträngningar du än gör. Du kan fasta i 40 dagar, be och bekänna att du är en smord pastor som ska leda en stadigt växande församling, men om du inte fått detta av den Helige Ande kan du gå allvarligt vilse. Andra krafter kan komma att utrusta dig till ”tjänst” därför att du i olydnad vägrade lyssna och ta emot den kallelse Gud har för dig.
Att ständigt fråga sig om jag har tillräckligt med tro och försöka reparera min bristande tro genom att likt en papegoja upprepa bibelversar leder in på ett stickspår. Varför? Därför att jag genom att memorera och citera bibelord mer eller mindre medvetet försöker få Gud att göra det jag vill. Jag har gjort mig själv till gud och försöker tvinga Gud att göra det jag önskar genom att använda mig av hans löften. Detta ligger snubblande nära biblisk tro. När Mose bad för Israel när de avfallit och gjort sig en avgud i form av en guldkalv ville Gud förkasta dem och börja om från början med Moses. Men Moses påminde Gud om hans tidigare löften och vädjade till Gud att han skulle förlåta och tänka om.
Vad är då skillnaden? Jo den att Moses under många år lärt känna Herren och umgåtts med honom ansikte mot ansikte. Från att ha varit en man med egna idéer om hur han skulle tjäna Gud och befria Guds egendomsfolk hade han blivit krossad och tillintetgjord och saknade nu helt tilltro till sin egen förmåga. Han hade lärt sig att ständigt kasta sig på Gud och förtrösta enbart på honom. Hans gamla natur var korsfäst med Kristus. Faran är när vi använder Guds löften som en metod för att få vår egen vilja igenom innan den blivit korsfäst och sedan uppstånden med Kristus (Rom 6). Icke pånyttfödda människor praktiserar ju den positiva bekännelsen och får se resultat därför att Gud skapat själen så formbar. Men den goda bekännelsen är inte en kristen modell av världens modell!
Som troende talar jag ut Guds ord för att visa att jag i lydnad ställer mig under Guds ord. Jag håller med Gud om det han säger. Mina bekännelser är inte magi som i sig leder till att jag får det jag säger, utan bara ett erkännande av att Gud har rätt i sitt ord. Jag kan inte orsaka mitt efterlängtade helande genom att rabbla helandebibelord dagen i ända. Bara Gud ger mig helandet av nåd. Jag kan inte på något sätt förtjäna mitt helande genom att rabbla extra många bibelord eller genom att överglänsa mina vänner genom att kunna fler bibelställen om helande än de.
